Vår världsbild

Länk

Vår bild av omvärlden har i alla tider präglats av våra informationskällor. En gång i tiden var det prästen som från predikstolen förmedlade vad som hände i omvärlden. Det prästen sa var sanning. Vad som hände på närmare håll diskuterades på kyrkbacken. På 1800-talet fick vi allmän skolplikt. Det läraren sade var sanning. Det började ges ut tidningar, och så småningom kom radio och tv och vi fick yrkesverksamma journalister som samlade in och spred information om vad som händer och sker. Medierna fick stor betydelse för den almänna opinionen och begreppet ”tredje statsmakten” myntades. Idag ser informationssituationen helt annorlunda ut. Hela världen har blivit en gigantisk kyrkbacke där information delas, sprids, tolkas, förvrängs. Vi kan även själva styra vilken information vi får. På sociala medier väljer vi vilka personer vi vill vara vänner med, vilka debattörer och nyhetskällor vi vill följa och vilka inlägg vi vill dela med oss av. I en värld där allt syns och hörs och debatteras allt mer är det förståeligt att det verkar som om brottsligheten ökar. Vi får rapportering från medier, från drabbade och från andra som tycker att det är viktigt att sprida just detta. Men vi måste komma ihåg att vår upplevda bild och verkligheten inte alltid stämmer. Jag läste precis ett blogginlägg av Staffan Landin, där han visar hur brottsstatistiken minskat de sista tio åren. Ändå har många bilden av en ökad brottlighet och framför allt ett otryggare samhälle.

Detta påminner mig om när ”john blund-ligan” härjade och mina grannar blev utsatta. Jag började låsa min grind om nätterna eftersom jag uppfattade det som om risken för inbrott var större än tidigare. Jag blev rätt förvånad när jag såg statistiken för min kommun och grannkommunerna – trots den ökända ligans härjningar var antalet villainbrott lägre än tidigare år. Detta blev lite av en ögonöppnare för mig. Vad var det som gjorde att jag plötsligt var rädd för något som inte var ett större hot nu än det någonsin hade varit? Det var naturligtvis de båda faktum att det pratades mer om det och att det drabbat någon jag själv kände. Det som varit fjärran kom nära. Det fanns dessutom något dramaturgiskt spännande i ligans härjningar – något som gjorde det kittlande att läsa om – och alltså för många värt att skriva eller dela. Vissa brott fungerar ju så – och tyvärr finns det även politiska krafter som är skickliga att utnyttja detta. När en 17-årig flicka blir mördad mitt i en svensk idyll eller när två personer blir knivstuckna på det svenskaste av svenska – husgerådsavdelningen på Ikea – och i båda fallen av utomeuropeiska medborgare, då blir det för dessa krafter intressant att rapportera och sprida detta. Det blir en klassisk dramaturgi med det onda och det goda, där målet är att fördriva det onda för att låta det goda spira. Spridningen i sig gör att fler och fler uppfattar detta som en norm – det är så här vår värld ser ut idag. Här är det lätt att tycka att kommunikation i socala medier är av ondo. Och visst har det nya kommunikationslandskapet en del nackdelar och mörka bakgårdar. Men jag tänker ändå inte låta mig rubbas i min uppfattning om att det är positivt att vi har ett informationsklimat där alla kan komma till tals. Jag vill att vem som helst ska kunna göra sin röst hörd och tycker det är bra att det finns möjligheter till en öppen debatt. Men jag hoppas att de flesta också förstår vilket ansvar det för med sig. Ett ansvar som innebär att inte svälja allt med hull och hår, utan att alltid fråga sig – Vad ligger bakom detta? Finns det belägg? Finns det en dold agenda? Är frågan mer komplex än så här?

Share

Tala eller tiga?

Rätt ofta hör man att man som företag, myndighet eller officiell person inte ska ge sig in i diskussioner på sociala medier. Det anses bara ge bränsle till brasan – bättre att då tiga ihjäl det hela.

Jag vänder mig mot detta resonemang. Genom att sakligt, tålmodigt och vänligt svara på de argaste inlägg har man mycket att vinna. Är inlägget man svarar på vinklat kan man ge sin version och rätta till faktafel. Har man själv gjort fel har man mycket att vinna på att ödmjukt erkänna sina fel och erbjuda bättring.

Nyligen cirkulerade ett inlägg på facebook om en familj som påstod sig blivit stoppade vid en konsert eftersom deras dotter som har en cp-skada satt i barnvagn. De menade att detta var diskriminerade mot barnfamiljer och mot handikappade. Trots att det relativt tydligt i inlägget framgick att det var barnvagnen som var ett problem, inte barnet, fick inlägget mycket starka reaktioner av typen ”så svinigt” ”stäm skiten ur dem”.

Arrangören gick sedan ut med en kommentar, där de förklarade att familjen hade flera barnvagnar, och att de hade fått lov att ta in barnvagnen med det funktionshindrade barnet, men inte den andra. Då valde familjen själva att inte gå in alls. De påpekar även att informationen om att barnvagnar av säkerhetsskäl inte var tillåtna på området funnits på hemsidan sedan biljettsläppet.

Här vänder folkstormen. Nu får arrangören stöd för sin version, som upplevs som trovärdigare.

Vad hade hänt om arrangören istället hade valt att ligga lågt? Jag tror att några enstaka källkritiska röster hade ifrågasatt påståendena om diskriminering och särbehandling, men majoriteten hade fortsatt skandera ”korsfäst”.

Share

Att skriva för webben

Det bästa sättet att hålla en webbsida aktuell och relevant är att låta dem som är närmast verksamheten sköta sidan. Det innebär att man kan bli tvungen att skriva och publicera bilder även om man inte har utbildning för det.

Den 29 april kommer jag hålla en heldagskurs i Stockholm för just den här målgruppen. Där kommer jag ge tips och råd om hur man skriver lättläst och intressant, hur man når sin målgrupp och vad man ska tänka på när det gäller bildpublicering på webben.

Jag ser verkligen fram emot det här uppdraget. Det är roligt att föreläsa, särskilt när det gäller ämnen som engagerar mig. Dialog och diskussioner med deltagarna brukar vara så berikande.

http://www.kompetenstjanst.se/tema/1759-att-skriva-for-webben/

Share